livet e nog i kapp?!

12 dagar har gått sedan prinsen kom.
jag trodde aldrig man kunde njuta så här mycket över att ha en liten.
vill bara ha han nära mig, lukta, pussa och mysa.
Andreas sa att han är lik mig...han har lika stort närhetsbehov som jag :) underbart att få känna sig älskad eller hur?! (vet att det finns minst 4 kärleksspråk till)

allt flyter på bra tycker jag. klart att man ha lite utmaning med tålamodet på ett annat sätt men nu har Agnes börjat att mysa med bebisen som hon säger och vill vara nära honom.känns skönt.
idag skulle hon passa på honom när han låg i vaggan. helt plötsligt kommer hon in till mig och säger att han har kissat på sitt täcke ( det var sant, det har hänt MER än en gång!)
det som inte var sant var:
och vet du mamma, han har flugit till er säng. Agnes, du får inte bära honom, det vet du! det är sant mamma, han har flugit helt själv!!! titta , jag kan oxå flyga!! nej Agnes, det är 3 stora hopp med flaxande armar. vi ljuger inte för varandra, här hemma säger vi alltid sånt som är sant. men mamma , jag ljuger inte...han flög!

hennes fantasi är det inget fel på och det är just det som utmanar mitt tålamod.

sen har jag haft min första stora hormondusch.
det var väl egentligen för en vecka sedan.
dåligt samvete, balansen att älska Agnes nu när Noel har kommit.
men den jobbigaste fråga var ändå: varför,varför fick jag inte uppleva detta med Agnes, varför fick jag inte känna att jag älskade henne på 2 hela månader. jag gick ju miste om så mycket.
den kvällen var hemsk. jag bara grät, grät och grät.
jag satt inne hos Agnes som sov och bara grät.jag ville ta tillbaka tiden med Agnes och bara få uppleva det jag upplever nu.
vet att jag inte kan ta tillbaka den tiden och jag förbjuder mig själv att gå miste om tiden med Agnes nu.
jag hoppas och tror att hon känner och vet att jag älskar henne av hjärtat.

nu kommer snart mannen hem!!
imorgon har jag en bra dag.frukost med madde och sedan en date med Stålis!!